lördag 7 september 2013

Soundgarden - Hovet, Stockholm, 2013-09-06

Soundgarden är ett av banden som stått på min bucket list väldigt länge så när de nu återförenats och dessutom planerat in en Stockholmsvisit så var det bara att pallra sig dit. Detta trots att bandets bäst före-datum nog egentligen passerats även om comebackalbumet "King Animal" är betydligt bättre än väntat.

Frågan är dock hur länge återföreningen kommer att hålla. Jag tycker helt ärligt inte att det ser ut som att Soundgarden har så kul på scen. Bandmedlemmarna tycks turas om att sura eller åtminstone vara helt ointresserade under ett par av låtarna - vissa låtar ser de väldigt uttråkade ut, i synnerhet basisten Ben Shepherd vars kroppsspråk utstrålar "en dag på jobbet" mer än någonting annat. Huruvida de tycker om varandra i bandet är också lite oklart. De står hur som helst på maximalt avstånd från varandra under större delen av konserten.

Dessutom är ljudet piss, vilket det alltid är på Hovet. Under Graveyards smått suveräna förbandsgig låter det inte alltid så tokigt, men under Soundgardens mer brötiga låtar är det ibland skrattretande uselt. Kim Thayil - i mitt tycke en av världens bästa gitarrister - får man tyvärr ofta anstränga sig väldigt hårt för att höra.

Men med detta gnäll avklarat så måste jag ändå säga att det är en fullt godkänd konsert - när det är som bäst är det helt fantastiskt. Låtmässigt är det en sjuhelvetes hitkavalkad med en alldeles lagom mängd nya låtar, och att äntligen få höra "Spoonman", "Outshined", "Slaves & Bulldozers" och "The Day I Tried to Live" är ju väldigt trevligt. Och den helt sömlösa övergången mellan "Fell on Black Days" och "Blow Up the Outside World" är så mycket örongodis att jag för ett ögonblick glömmer bort hur jävla illa (om än köttigt brötig) "Jesus Christ Pose" lät en timme tidigare.

Om ljudet är illa så är iallafall ljuset väldigt snyggt. Videoprojektionerna på backdropen är emellanåt helt suveräna, och även om Chris Cornell går på rutin så har han mycket av den varan och är trots allt en väldigt bra frontman. Rösten hans håller ihop bra för det mesta (han kan vara rätt...ojämn, jag minns med fasa Audioslaves oförklarliga live-dvd från Kuba) och han känns någorlunda engagerad. Roligast tycks trummisen Matt Cameron ha - stabil och rejäl utan att spexa till det, kul att han körar också.

Jämfört med måndagens konsert med Tomahawk har denna Soundgarden-spelning inte mycket att hämta, men jag kan samtidigt tänka mig betydligt sämre sätt att tillbringa en fredagskväll på.